På Naturhistoriska riksmuseet är ett skrubbsår årets favorit. Hur kan något vara så litet och ändå vara så farligt? Vad kan man som vanlig dödlig göra för att sluta vara - och rädda sitt liv? Och vad är det egentligen som varar?

Inför år 2000 är människokroppen hetare än någonsin. Alla har vi en sådan, alla är vi beroende av dess kvalitet. Har den en form, som är ur modet, tär den på psyket. Aldrig har så många lidit så mycket för så små skönhetsfel som fallet är i dag. Till sist sviks vi dessutom helt av vår kropp. Det går inte - som i verkliga livet - att styra skeendet med hjälp av mutor. Vi ska döden dö, hur snälla och hyggliga vi än är. Vår privata hjältesaga slutar inte som de riktiga sagorna. Det är därför Saras skrubbsår blir så viktigt. Ytan är skadad, onda saker händer. Om fienderna inte snabbt förintas genom skicklighet och beslutsamhet, dör inte bara det inre, utan även - framför allt? - det yttre. Sara varar mer och mer - tills hon slutar vara. Och slutar vara Sara. - Bakterier, virus, giftiga ämnen och mekanisk påverkan är hot mot kroppen. Sår tas därför alltid på allvar av vår organism. Den förklarar krig - och mobiliserar många typer av försvarare, berättar Thomas Löfquist, projektledare för riksmuseets basutställning Den sinnrika människan. När såret börjar vara, har redan mycket hänt. - Kroppen använder två olika försvarslinjer mot angriparna. Förtruppen utgörs av ätarceller, som ger sig på bakterier. Ätarcellerna bidrar till den akuta inflammationen, som gör att det blir rött och svullet där man gjort sig illa. Inflammationen är kroppens sätt att kalla på försvarare. Huvudtruppen består av T- och B-celler, som efter ankomsten fortsätter få hjälp av förtruppen. Medan ätarcellerna äter vad som helst, är T- och B-cellerna mer specialiserade. De kan dessutom känna igen gamla fiender och snabbt osäkra rätt sorts vapen. Och utöver sin glupskhet har ätarcellerna även en kvalificerad kommunikationsförmåga - "connecting cells". - B-cellernas specialitet är att tillverka antikroppar - av miljontals olika typer. Var och en av dem kan identifiera olika slags fiender. Logistiken mellan de olika celltyperna är mycket sofistikerad - så smart att en vanlig människa inte har en chans att fatta samspelet, berättar Löfquist. Men allt detta är bara en stilla inledning till vad som sedan händer i kroppen, med neutroffler, eosinofiler och basoffler - som bara några av de viktiga granulocyterna - som väsentliga aktörer. Frågan är nu hur man i en kort sekvens på en bildskärm beskriver det här skeendet, så att både barn och vuxna får en förståelse för sårets väsen.

Thomas Löfquist berättar att skrubbsårsspelet hela sommaren varit ett dragplåster på Naturhistoriska Riksmuseet. Enbart i juli var antalet museibesökare 32000, och en stor del av dem deltog i kampen mot bakterierna.

- Det här är ett bra exempel på att komplicerade sammanhang kan gestaltas med en enkel och åskådlig berättelse. Utan den moderna datatekniken skulle det inte ha varit möjligt. Men minst lika viktigt är Peters raka och informativa berättargrepp. - Peter har alltid talat om vikten av att kunna presentera sitt budskap tydligt - och inte ge datafreaks möjlighet att skena i väg med tekniken. Jag tycker att det här spelet är ett bra exempel på att det är rätt tänkt. - Av någon anledning är Peters datorer dessutom de enda i vår nya utställning som inte drabbats av olika tekniska problem, säger Thomas Löfquist. Du kan pröva en liten och förenklad del av spelet på internet: http://www.idetek.se/nrm/